Sötis är blind, men klarar sig bra ändå

Katten Sötis är blind sedan födseln men klarar sig bra ändå. Hon är utekatt, springer, hoppar, och klättrar i träd. Förra sommaren började hon jaga sorkar med lyckat resultat. Antikrundans Knut Knutson och hans familj är väldigt förtjusta i sin charmiga katt som ständigt fascinerar omgivningen med sin förmåga.

- Sötis är tre år gammal nu, berättar Knut Knutson. Hon följer med överallt, när vi åker skidor, när vi åker till fjällen och när vi åker till gården i Småland.

Sötis kom till familjen när katten Nisse blev överkörd och hela familjen sörjde. Knut och hans hustru Charlotte Widenfelt arbetar båda på Uppsala Auktionskammare, och en av medarbetarna hade en kattunge i stallet. När hon hörde vad som hänt erbjöd hon sin kattunge.

Så blev det, Sötis flyttade hem till den trivsamma gula villan i Uppsala där Knut och Charlotte bor tillsammans med sönerna Niklas och Alan, 15 respektive 11 år gamla.

- Barnen tyckte det var jättetrevligt, ja hela familjen tyckte det var trevligt att vi hade fått en ny kompis, berättar Knut. Men bitvis tyckte vi att den betedde sig lite konstigt. När den sen skulle ha sina sprutor konstaterade veterinären att katten var blind. Vi hade förstått att det var någonting, men inte att hon var helt blind. Vi fick rådet att avliva henne. Barnen blev jätteledsna, det blev vi allihop. Så vi bestämde oss för att behålla henne och se om det fungerade.

Det visade sig fungera bättre än man kunde tro. Sötis undersöker omgivningarna bit för bit, bygger upp erfarenheten av området och lär sig hantera miljön. Ingen som ser henne njuta av försommardagen i trädgården kan tro att hon är blind. Hon följer det som händer, lyssnar på ljud från fåglar och annat. Något fångar hennes uppmärksamhet och hon skjuter plötsligt som en blixt genom gräset. Hon klättrar med lätthet omkring i de stora äppelträden. Den fina trädkojan får besök och när hon kommer ut därifrån verkar hon tänka sig för en stund och måtta avståndet, men tar sedan ett stort skutt ner på marken och landar elegant.

- Vi upptäckte snart att katten blev oerhört sympatisk, berättar Knut. Istället för att titta började hon prata, så fort man sa någonting till henne så svarade hon. Sötis lärde sig otroligt snabbt, det är helt fantastiskt så hon anpassat sig. Andra sinnen tog väl vid, när ett så viktigt sinne var utslaget. Nu har det gått så långt att förra sommaren när vi var i Småland tog hon små sorkar.

Knut berättar hur kissen om kvällarna kommer upp och lägger sig i soffan. När familjen tittar på tv ligger hon där och spinner. Hon är väldigt kelsjuk.

- Barnen är jätteförtjusta i den, och Charlotte är väldigt förtjust i den. Och jag tycker också väldigt mycket om den. Det var barnen som ville ha ett husdjur och vi tänkte att katt, det är kanske det lättaste. Sen blir det som det blir, man blir oerhört fäst vid de där små individerna. Katterna är mycket charmiga. Vi har haft tre stycken, och allihop är otroligt olika.

Den första katten, Tusse, var mamma till Nisse.

- Vi fick en kull innan vi kastrerade henne. Två av de katterna lever idag i Uppsala i högönsklig välmåga hos en som verkligen lever för sina två katter, och de är jättegoa, berättar Knut. Den tredje som föddes var så svag, han blev hela tiden undanskuffad. Vi fick hålla undan de andra två för att Nisse skulle få mat. Men han överlevde och blev en väldigt charmig katt.

- Den här, lille Sötis, hon är extra tillgiven på något sätt, fortsätter Knut, kanske på grund av att hon är blind. Hon tyr sig väldigt till oss. Så fort jag kommer med bilen och hon är ute så kommer hon springandes.

I ett av grannhusen bor det några barn, några flickor som tycker om Sötis. Där är hon rätt ofta och blir klappad.

- Alla är väldigt fascinerade över kissekatten, att den klarar sig så bra. Hon springer runt och gör krumsprång därute i trädgården. Hon har sina gångar, när det blir snö ser man exakt vilka gångar hon har. Sen gör hon sina turer in till grannarna, och går rätt långt bort. Hon söker sig längre och längre bort.

Familjen har lärt sig att Sötis klarar sig bra även i trafiken.

- Jag har sett henne ute på vägen, säger Knut. Jag vet inte om hon lyssnar, men hon är försiktig, jätteförsiktig.

När familjen kommer till ett nytt ställe börjar Sötis med att hålla sig kring dörren. Hon registrerar in omgivningen allt eftersom.

- Jag har sett henne en 400-500 meter hemifrån när vi är här där det är mycket trafik. I Småland kan hon fara iväg ännu längre. Någon gång har hon varit borta i två dygn och då vet vi inte var hon har varit. Då har familjen varit lite orolig.

I Idre försvann Sötis en gång, kvällen innan familjen skulle åka hem. De letade hela natten.

- Vi släppte alltid ut henne på kvällen, hon var ute en liten stund och sen kom hon in. Helt plötsligt en kväll kom hon inte in. Vi gick där och ropade och ropade. Det hade varit väldigt tråkigt att åka därifrån utan Sötis. Vi gick och frågade en massa människor, och en av dem hade hört att det var någon på anläggningen som hade tagit hand om en katt. Där var hon!

Sötis gillar att resa, hon hoppar gärna in i sin bur och lägger sig tillrätta när det är dags att åka någonstans.

- Ibland har vi haft henne hos min lillebror. De har två katter på gården, en gammal svartvit bondkatt som är en suverän råttfångare, och en lite yngre. Den yngre tycker inte om att Sötis kommer. Den stora gamla har talat om var skåpet ska stå och de har blivit jättekompisar. De kan äta ur samma skål. Men den yngre katten försvinner bort när Sötis är där.

Kommunikationen med den äldre katten har fungerat fint trots att Sötis inte ser.

- Man kan tänka sig hur svårt det ska vara när det kommer andra katter, att hon inte vet hur man ska bete sig, funderar Knut. Men det är otroligt vad hon känner av.

Sötis gillar inte regn, då går hon inte ut. Kyla gillar hon inte heller, då går hon bara ut och vänder. Men hon älskar räkor och torrfoder. Och köttbullar.

- Hon kommer alltid fram och tigger när man står med maten, säger Knut, hon ställer sig på bakbenen och undrar vad vi håller på med. Oftast vill hon inte ha, men hon kommer alltid och kollar.

Hur är det då med katter i jobbet, brukar de dyka upp i tavlor eller på annat sätt?

- Kattmotiv finns ibland i dekorer på föremål för barn, på 50-talet kan det vara Pelle Svanslös i Uppsala, säger Knut. Men det är väldigt få katter i svenskt måleri. Hundar är det gott om, liksom harar, rävar och rådjur. Bruno Liljefors återger relativt ofta katten Jeppe, men i övrigt är det väldigt sällan djurmålare återger katter. Engelska och tyska 1800-talsmålningar kan ibland innehålla katter men även det är rätt ovanligt.

Men ibland dyker det ändå upp en katt. I december 2001 sålde Uppsala auktionskammare en tavla ur Säfstaholmsamlingen.

- Kisse på kudde av Josef Wilhelm Wallander från 1868, berättar Knut. Det måste ha varit en mycket viktig katt. Den gick för 24 000 kronor och såldes till en kattälskande familj.

Text & foto Karin Engman

Texten publicerad i Kattliv